När Döden Sträcke ut Sina Vingar

En värld och dess folk, i glädje leva Förvirrade sma själar, i ljus de treva Leende, men ack sa oförstaende och svarg Girighetens ansikte visar sitt sanna jag Bind, själsliga vind, med bud on död och oändligt slut Som ett kallt täcke bredes dina vingar ut Jord, öde jord, sa utplanad, karg och dyster Som pesten tog mänskligt liv dun u slukas pa din lyster Jag öppnar min famn och vaggar dig till ro Jag tar den sista flamman, det sista jordliga bo Jag tar ljuset till mitt hjärta och släcker det Jag tar era drömmar och ert hopp försvinner i evighet Angest och förtvivlan, djup i själen rista Pa de som en gang burit ljusets gnista Jord, öde jord, du aldrig igen ett liv kommer att fa Inga vägar, inget skymmer af hopp er kommer att na